Mina syskon är speciella, alla tre. De har sina särskilda sätt att vara och bete sig, och jag antar att det är därför man älskar dem. Vi har ju givetvis våra "differences" (och under vissa perioder händer det ganska ofta), men i slutändan kan man alltid lita på dem. De är ju ens syskon, liksom. Ens kött och blod.
Jag har en storebror på 21 år, en lillasyster på 16 år och en lillebror på 9 år. Vissa människor har ibland påpekat att min lillasyster och min lillebror bara är "halvsyskon" - men vafan (ursäkta uttrycket) är ett "halvsyskon"? Antingen är man syskon eller så är man inte det.
Jag delar alltså inte samma pappa med min syster och inte samma mamma med min lillebror. Men det gör ingen av dem till mindre av ett syskon för det. Det är alla tre mina helsyskon, tycker jag.
Jag har växt upp med min storebror och lillasyster. Brorsan har jag fått dras med hela livet och syrran sen jag var fyra. Men vi har allt som oftast kul ihop, och jag skulle absolut inte vilja vara ett syskonlöst barn. Många dagar och tillfällen har förgyllts av syskonen, och många gånger har man tyckt sig hata dem. Men det är väl lite det syskon är till för. Men återigen: i slutändan finns de alltid där för en.
Jag är glad att jag har dem, för likt min mamma gjort, så har även de format mig till den jag är idag. Och dessutom hade livet definitivt varit mycket tråkigare utan dem!

Jag och syskonen på min student, 2009: