Var ju uppe i Stockholm i förrgår och igår, alltså söndag till måndag, med mamma och syrran. Mitt huvud-mission var ju såklart den amerikanska ambassaden där jag skulle skaffa mitt visum.
Vi åkte ganska tidigt i söndags så att vi skulle få lite tid för hufvudstaden på eftermiddagen. Vi kom väl fram vid 14-14.30 eller så och checkade in på vårt hotell som låg i Älvsjö, cirka tio tågminuter från centrum. Där lämnade vi väskorna och bytte om i vårt lilla, lilla rum och sen bar det av till stan. Vi rekade runt lite på Drottninggatan och roade oss med att gå in i typ varje affär. Sen ville vi också kolla in NK, så då bar det av dit. Inte sååå imponerande som jag trodde det skulle vara - tänkte mig något i stil med Harrods i London, men det var det verkligen inte. Fast det är klart, inget kan ju jämföras med Harrods. Eller London för den delen. London är number one!
Anyway, efter en tur på stan, då jag också fann nya vinterstövlar och därmed hade glatt mina fötter vääääldigt mycket åkte vi tillbaka till Älvsjö, krängde pizza, och drog sen tillbaka till hotellet. Jag somnade nog tidigare än jag gjort på sjukt länge. Good for me, med tanke på att jag skulle vakna kl 05.45 följande morgon...
Måndag morgon. Tungt tidig morgon. Gick upp, duschade, sminkade mig och blev människa återigen efter en natt med en otroligt jobbig kudde (nacskpärr all over the place, säger jag bara). Vi käkade sedan frukost, checkade ut, lade ut väskorna i bilen och drog återigen till tågstationen, med destination Ambassaderna.
Jag hade bokat intervjutid till kl 8.30 och kom fram till ambassaden vid 8.10. I god tid, tänkte jag - särskilt som jag egentligen blivit ombedd att inte vara där mer än fem minuter innan min bokade tid. Jag går upp mot ambassaden och när jag kommer fram ser jag människor som bildat en liten kö en bit ifrån ingången. Jag misstänkte direkt att det var köbildning till intervjuerna, läste på skylten bredvid och konstaterade att jag hade mycket rätt.
Snyggt och snällt ställde jag mig i kön, som var ganska lång och tänkte att det skulle nog inte ta så lång tid. Men tji, fick jag! Regnet öööste ner och därute stod jag och köade i en hel jäkla timme! Tål att sägas att jag hade Converse på fötterna, då jag var rädd att jag skulle få skoskav av mina nya stövlar. Detta val ångrade jag lite lätt (typ) efter denna kalla, blöta timme. Till slut släpptes jag in i det lilla "båset" som ligger utanför ambassaden. Där fick jag visa upp mitt pass och några papper som jag skulle ha med mig till intervjun. Fick också ta av mitt ytterkläder, m.m. och gå igenom metalldetektorn. Första gången i mitt liv som jag faktiskt inte pep i detektorn. Lite stolt över mig själv stod jag och väntade "behind the yellow line", som jag blivit ombedd. När de skannade min väska upptäckte de att jag hade en flaska vatten i den. Vakten bad mig dricka vattnet. Något förvånad öppnar jag väskan och märker att flaskan är full, och påpekar detta. Vakten ber mig att "just take a sip". Lydigt gör jag som han säger och känner mig samtidigt lite som en duktigt hund. Det var tydligen allt jag behövde göra.
De är rätt så roliga de där amerikanerna. Vad trodde de egentligen? Att jag skulle ha gift i vattnet som jag sen kunde skvätta på alla ambassadörer?
Nåväl. Jag var ju bara glad för att ha kommit in i värmen och bort från regnet, så jag tänkte inte mer på det, utan skyndade mig upp till ambassaden, där jag fick skjuta in alla mina papper som jag skulle ha med mig i ett litet bås. Sen var det bara att vänta. Det tog väl runt 40-45 minuter innan mitt namn ropades upp (eller ja, "Eva Rosberg", eftersom mitt andranamn står som förnamn i mitt pass - mammas fel, säger jag). Jag gick fram till lucka F, där en kvinna satt med mina papper i handen. Jag fick registrera mina fingeravtryck i en liten apparat, sen tittade hon igenom mina papper, ställde ett par frågor, och sedan var mitt visum "approved" - gött! Sjukt mycket lättare än jag trodde, då jag hade förväntat mig en lång intervju, ensam i ett rum utan fönster, bara jag och någon stel ambassadör. Men ack, så fel jag hade! Glad och nöjd tog jag bussen in till Sergels torg där jag hade bestämt träff med mamma och syrran. Efter det straskade vi tålmodigt omkring i regnet och tittade i lite affärer, och gick bort till Gamla stan. Runt halv två-två fick vi nog och var också genomblöta, så då ville vi bara åka hem. VIlket vi alltså gjorde. Tillbaka till Älvsjö för att hämta bilen, sen var det destination Helsingborg.
Det var rätt så skönt att komma hem, efter två långa bilfärder och två tidiga morgnar på två dagar. Slept like a baby, gjorde jag också i natt. Skönt!
Nu är i alla fall precis allt fixat inför min Los Angeles-tripp, så nu kan jag bara njuta av min väntan och stormnjuta av att skriva packlistor och att packa. Jag ÄLSKAR att skriva listor. Och att packa. Can't wait!
Men, nu ska jag hem till min alldeles egna lover boy och ha det mysigt. Har inte sett honom sen i lördags, så det ska bli riktigt skönt! :)
Later lovers! :*