Btw, glömde ju berätta en annan av mina nyheter! Det handlar faktiskt om ett ganksa stort framsteg för mig.
De av er som känner mig vet att jag kan vara ganska klumpig av mig. Ibland rent av väldigt klumpig.
Och att ha flyttat till andra sidan jorden löste uppenbarligen inte mitt problem - i alla fall inte det med gravitationen...
I torsdags, under våra filmningar på Universal Studios, ville den ena av mina regissörer att jag skulle springa runt ett hörn, eftersom jag jagades av en galen pistolman. Visst kan jag gör det, tänkte jag, inga problem! Lättare sagt än gjort, dock!
Jag kan ju först inflika att denna regissör hade tryckt på mig ett par motorcykelboots i storlek 48. dessa ville han att jag skulle springa omkring i. Visst, jag har väl kanske stora fötter, men inte så stora!
Hur som helst. Jag skulle alltså springa runt ett hörn. Och eftersom vi var på Western-delen av Universal, så innebär det också att jag först skulle springa upp på en liten "veranda" (ni vet, sådana de hade runt huset/byggde husen på i den gamla amerikanska Western) för att sedan kunna runda hörnet av huset. Så, under vår första rehearsal av scenen börjar jag springa (iförd mina nya, stora boots), lyfter ena foten för att komma upp på verandan, men på grund av de ovanligt stora fötterna jag hade för tillfället och som jag inte riktigt var van vid, lyfte jag inte mitt ben tillräckligt högt. Jag snubblade alltså. Jag flyger en bit fram (i vad som kändes som slow motion) på verandan, landar sedan och håller redan på att skratta ihjäl mig!
De andra i mitt crew (alla killar - gentlemannakillar) rusar fram till mig för att fråga hur det ick och för att hjälpa mig upp. Men jag klarade mig fint - fick en liten spink i handen, men det var inte mer med det!
Vart jag vill komma med min klumpiga lilla historia - det där framsteget jag pratade om - var att jag faktiskt tog det hela med ett stort lugn.
Jag trillade - so what, liksom?
Tidigare har jag alltid tyckt att det varit jättepinsamt att trilla eller göra bort mig på nåt annat sätt, men på något sätt så har L.A., eller snarare NYFA hjälpt mig bli av med detta! Kanske beror det på att jag verkligen har tagit åt mig av alla dessa "Var inte rädd för att göra bort dig"-råd.
Det känns i alla fall riktigt bra!
Låter kanske töntigt, men et är ett litet framsteg på min skådespelarbana.
 För om man vill bli skådespelare på riktigt, kan man faktiskt inte vara rädd för att göra bort dig.
Så numera kan jag stolt säga att jag gärna gör bort mig!


Men trots det säger jag tack och lov för att det bara var en rehearsal av scenen, så att det inte fångades på film. Det hade ändå varit lite för bra för att vara sant! ;)