Idag under vår Meisner-lektion lekte vi lite med skådespelarens kontinuitet i en scen. Kontinuitet (som för övrigt är ett extremt segt ord att stava till, av någon anledning...?) innebär alltså att man gör exakt samma rörelser på exakt samma ställe i en scen, varje gång scenen filmas.
För som jag kanske berättat för er tidigare så filmar man oftast en scen minst tre gånger, så att man kan få helbild av scenen, close-ups på skådisen/skådisarna samt olika vinklar.
Så idag fick vi alltså prova på detta.
Vi fick en "scen", alltså fyra saker vi skulle göra, i vilken följd vi än ville. Vi skulle komma in genom dörren och gå ut genom dörren, och mellan dessa två delar av scenen skulle vi:
- Ta av vår jacka,
- Skriva ett brev,
- Titta ut genom fönstret,
- Ta emot/Ringa ett samtal, där vi endast fick säga följande:
"Hey.
I guess so.
I'll see you later, then.
Bye."

Jag valde att komma in genom dörren, gå fram till fönstret och titta ut, sätta mig ner och skriva ett brev, ta emot ett samtal, för att sedan skynda ut genom dörren igen.
Sedan skulle vi alltså upprepa exakt samma rörelser som vi tidigare gjort. Det gällde alltså att vara jäääkligt uppmärksam på vad man gjorde, annars skulle det bli tufft!
Så jag kom tillbaka en andra gång, gjorde scenen och sedan även en tredje gång.
Och vet ni vad?
I aced it! Jag klarade det galant, perfekt, utan en enda skiftning! Allt var exakt likadant alla tre gånger.
Och vet ni en annan sak?
Jag var den enda som klarade uppgiften perfekt! ;D
Lite stolt får man allt vara.
Ibland hjälper det alltså verkligen att vara den lilla perfektionist jag är!

Men men, det var allt skryt jag hade att erbjuda er idag!
Nu: sängdags!
Godnatt/Godmorgon på er alla!

Peace out!

Har precis tittat på "min" första film - alltså, den första filmen jag medverkat i här i L.A. Jag berättade bara om filminspelningen lite i förbifarten i ett av mina blogginlägg för knappt två veckor sedan. 
Filmen handlar om ett ungt par - en stum tjej och en väldigt glömsk kille. I filmen får vi följa tjejen när hon tidigt på morgonen går runt i huset och sätter upp små lappar till sin pojkvän. Dessa lappar är som små påminnelselappar och hälsningar till pojkvännen. Och vi får följa honom när han ser dessa lappar. I slutet får vi se henne när hon väcker honom och säger "jag älskar dig" på teckenspråk och sedan går till skolan, medan han somnar om, först ovetandes om de små lapparna som väntar honom.
Resultatet blev riktigt bra - en jättesöt kortfilm! Brian (regissören) berättade även för mig alldeles nyss att hans lärare hade tyckt att den var jättebra och tyckt att Brian skulle skicka in den till en kortfilmsfestival som kommer upp snart. Riktigt spännande! Hade ju varit superkul om filmen visades på en festival!

Men, nu ska jag gå och lägga mig, så att jag är redo för min första monolog imorgon!
Wish me luck!

Caio! :*

Igår (onsdag) hade vi riktigt kul i skolan! Vi hade tre lektioner, mellan kl 13 och 21.30, vilket var ganska tufft, men under själva lektionerna märktes det inte av - det var först när vi kom ut i korridorerna som man lade märke till hur trötta vi alla egentligen var.
Vi hade lektionerna "Acting Technique" (som jag bara äääälskar!), "Acting for film I" och "Comedy & Improvisation". Jag ska vara ärlig och säga att jag halvt fasade inför "Comedy & Improv", för jag har gjort en del improvisationsövningar tidigare och det är inte riktigt mitt element. Det är faktiskt riktigt svårt!
Men det hela gick jättebra, vi hade skoj tillsammans och skrattade och skrek och hade oss. Helt underbart!
Egentligen så lekte vi mest, och jag tror läraren hade lagt upp det så med flit, för att göra det hela lite lättare att hantera. Så att vi inte skulle ta det så allvarligt, helt enkelt. Och jag tycker att han gjorde ett riktigt bra jobb, för jag hade superkul!
Men sedan var det rätt så skönt att komma hem. Fick till och med skjuts hem av en av regissörstudenterna på skolan, som bor på samma ställe som mig, så det var skönt att slippa vänta på bussen. Tog det sen bara lugnt på kvällen, med tanke på min sena hemkomst (ca. kl 22.15)

Idag har vi bara haft en lektion, mellan 9.30 och 12. Det var "Speech", vilket jag tyckte var väldigt intressant och givande. Basically, så ska dessa lektionerna få oss att prata korrekt/proper amerikansk engelska - alltså utan några dialekter/accenter. Vi får lära oss hur man uttalar allting korrekt och varför man gör det, och samtidigt får vi lära oss mycket om hur man värmer upp sin röst, så att man inte förstör den. Den, tillsammans med vår kropp, är ju trots allt vårt instrument i vår karriär.
Efter skolan fick jag en lång och mysig skype-stund med min älskling, då vi diskuterade lite om när han ska komma och besöka mig i slutet av april-början av maj. Därefter drog jag till Ralph's igen för lite matinhandling. Den här gången gick det faktiskt mycket bättre än sist - inget zombie-mode i alla fall!
Sen har jag spenderat resten av eftermiddagen/kvällen med att plugga. Och med plugga menar jag att titta på en av mina favoritfilmer samt läsa filmmanuset till en annan av mina favoritfilmer.

It's a wonderful life, eller hur? ;)

Okej, jag insåg ju häromdagen att jag ännu inte har berättat för er om vad det är jag ska göra i Los Angeles. Detta är ju något av en tabbe, med tanke på att det just är mitt kommande liv som de här bloggen ska handla om. Så då får jag väl sätta fart att berätta nu, tänkte jag - bättre sent än aldrig! So here goes:

Alltihop började för strax över fyra år sedan, när jag höll på att skriva något arbete under mitt första år på gymnasiet. Av en slump hamnade jag på en hemsida som berättade om en skola som kallades New York Film Academy. Jag har hela mitt liv varit intresserad av skådespeleri och i högstadiet bestämde jag mig för att jag ville satsa på det som min karriär. Så när jag kom till den här sidan som berättade om denna fantastiska skola, blev jag helt såld! Det var precis en sådan utbildning jag letat efter, då den dels är väldigt intensiv och dels inriktar sig på filmskådespelande. Och det är just den typen av skådespelare jag vill bli, nämligen filmskådespelare. Jag älskar (och har alltid älskat) att stå framför kameran och film är något som fascinerar mig väldigt mycket - det liksom "triggar" något särskilt hos mig. Det är underhållning på så många sätt och vis och det är något som kan tilltala alla.
Jag läste vidare på skolans egen hemsida (kolla gärna länken i menyn till höger) om allt vad deras utbildningar innebar och blev bara mer och mer frälst. Jag bestämde mig snabbt för att detta skulle vara min framtida skola, och det blev då min stora dröm.
Under dessa fyra åren är denna dröm det jag har strävat mot och det som har "kept me going", så att säga. Jag har hela tiden längtat och väntat och försökt bestämma mig om när den bästa tiden är för mig (rent ekonomiskt sett) att söka. 
I februari detta året bjöds jag in till ett informationsmöte i Göteborg hos Study International (finns också som en länk, i menyn till höger), som har bra kontakt med skolan. Där fick jag träffa Jack som arbetar på NYFA (New york Film Academy i dess korthet) och han berättade en massa om skolan och hur den fungerade samt hur det gick till när man sökte och hur det var att vara internationell student där. Trots att jag redan tyckte mig veta allt om skolan fick jag lära mig en massa nytt, och när jag sedan glatt lämnade Jack och Göteborg hade jag bestämt mig för att ansöka till skolans kursstart i januari 2011. Kosta vad det kosta vill, pengar löser sig alltid, tänkte jag!
Och det har det också gjort, både kostat men framför allt löst sig! För i januari, den 3 januari, närmare bestämt lämnar jag kalla Sverige bakom mig och drar till varmare breddgrader! Den 5 januari börjar jag kursen One Year-Acting for Film vid New York Film Adademy i härliga Los Angeles - på Universal Studios, närmare bestämt. Jag menar, kan det blir mycket bättre än att få plugga till skådis i filmindustrins Mecka och sedan dessutom på en av de största filmstudiorna?
Det är verkligen en enorm dream come true, och det ska bli så fantastiskt spännande att äntligen få komma dit och uppleva det livet som jag så länge väntat på och längtat efter.

Vägen hit har varit fylld av glädje, lycka, oro, massor av nervositet och även en del tårar (och mååånga fler kommer det bli - den 3 januari kommer nog bli en enda stor tår-bubbla). Men det har varit en fantastisk och spännande väg. Och jag kan ju också erkänna att min mage befinner sig i ett ständigt pirr-tillstånd, som jag finner ganska härligt. Detta pirret kan väl nog också till stor del bero på en väldigt speciell person, som garanterat kommer vara den som jag fäller flest tårar för när jag åker. Men det fixar vi, min älskling och jag! :)
Anyway (snacka om en parentes!), hela den här upplevelsen, så som den varit hittills, har varit lite av en prövning, och jag har många gånger fått prov på hur gärna jag vill det här. Men jag har klarat alla proven med ett stort MVG, skulle jag väl själv vilja påstå. För nu står jag här, med 44 dagar kvar till avresa, och ser stolt tillbaka på hur långt jag har kommit, och hur väl jag utvecklats som person.
Den största delen av vägen väntar ju fortfarande, och jag är så nervös att jag knappt vet var jag ska bli av! Men det är en bra nervositet, antar jag, för det hade väl varit lite konstigt om jag inte alls var nervös?
Jag vet ju inte alls vad som väntar mig egentligen, och det är väl det som gör mig så nervös. Men det är också det som gör det så otroligt spännande! Detta är mitt äventyr, och jag vet att det kommer bli ett sjuhelsikes äventyr också!

Jag hoppas att ni nu har fått ut något bra av detta inlägg av typ "längre" och att jag har lyckats få med det mesta. Annars får ni jättegärna ställa frågor till mig, och så finns ju även både länken till NYFA och Study International i menyn till höger! :)
Nu blir det en lördagkväll med pompa och ståt, för det vankas utgång senare ikväll efter en god lördagsmiddag hemma hos hushållet Rosberg!

Later lovers! :*

Var ju uppe i Stockholm i förrgår och igår, alltså söndag till måndag, med mamma och syrran. Mitt huvud-mission var ju såklart den amerikanska ambassaden där jag skulle skaffa mitt visum.
Vi åkte ganska tidigt i söndags så att vi skulle få lite tid för hufvudstaden på eftermiddagen. Vi kom väl fram vid 14-14.30 eller så och checkade in på vårt hotell som låg i Älvsjö, cirka tio tågminuter från centrum. Där lämnade vi väskorna och bytte om i vårt lilla, lilla rum och sen bar det av till stan. Vi rekade runt lite på Drottninggatan och roade oss med att gå in i typ varje affär. Sen ville vi också kolla in NK, så då bar det av dit. Inte sååå imponerande som jag trodde det skulle vara - tänkte mig något i stil med Harrods i London, men det var det verkligen inte. Fast det är klart, inget kan ju jämföras med Harrods. Eller London för den delen. London är number one!
Anyway, efter en tur på stan, då jag också fann nya vinterstövlar och därmed hade glatt mina fötter vääääldigt mycket åkte vi tillbaka till Älvsjö, krängde pizza, och drog sen tillbaka till hotellet. Jag somnade nog tidigare än jag gjort på sjukt länge. Good for me, med tanke på att jag skulle vakna kl 05.45 följande morgon...
Måndag morgon. Tungt tidig morgon. Gick upp, duschade, sminkade mig och blev människa återigen efter en natt med en otroligt jobbig kudde (nacskpärr all over the place, säger jag bara). Vi käkade sedan frukost, checkade ut, lade ut väskorna i bilen och drog återigen till tågstationen, med destination Ambassaderna.
Jag hade bokat intervjutid till kl 8.30 och kom fram till ambassaden vid 8.10. I god tid, tänkte jag - särskilt som jag egentligen blivit ombedd att inte vara där mer än fem minuter innan min bokade tid. Jag går upp mot ambassaden och när jag kommer fram ser jag människor som bildat en liten kö en bit ifrån ingången. Jag misstänkte direkt att det var köbildning till intervjuerna, läste på skylten bredvid och konstaterade att jag hade mycket rätt.
Snyggt och snällt ställde jag mig i kön, som var ganska lång och tänkte att det skulle nog inte ta så lång tid. Men tji, fick jag! Regnet öööste ner och därute stod jag och köade i en hel jäkla timme! Tål att sägas att jag hade Converse på fötterna, då jag var rädd att jag skulle få skoskav av mina nya stövlar. Detta val ångrade jag lite lätt (typ) efter denna kalla, blöta timme. Till slut släpptes jag in i det lilla "båset" som ligger utanför ambassaden. Där fick jag visa upp mitt pass och några papper som jag skulle ha med mig till intervjun. Fick också ta av mitt ytterkläder, m.m. och gå igenom metalldetektorn. Första gången i mitt liv som jag faktiskt inte pep i detektorn. Lite stolt över mig själv stod jag och väntade "behind the yellow line", som jag blivit ombedd. När de skannade min väska upptäckte de att jag hade en flaska vatten i den. Vakten bad mig dricka vattnet. Något förvånad öppnar jag väskan och märker att flaskan är full, och påpekar detta. Vakten ber mig att "just take a sip". Lydigt gör jag som han säger och känner mig samtidigt lite som en duktigt hund. Det var tydligen allt jag behövde göra.
De är rätt så roliga de där amerikanerna. Vad trodde de egentligen? Att jag skulle ha gift i vattnet som jag sen kunde skvätta på alla ambassadörer?
Nåväl. Jag var ju bara glad för att ha kommit in i värmen och bort från regnet, så jag tänkte inte mer på det, utan skyndade mig upp till ambassaden, där jag fick skjuta in alla mina papper som jag skulle ha med mig i ett litet bås. Sen var det bara att vänta. Det tog väl runt 40-45 minuter innan mitt namn ropades upp (eller ja, "Eva Rosberg", eftersom mitt andranamn står som förnamn i mitt pass - mammas fel, säger jag). Jag gick fram till lucka F, där en kvinna satt med mina papper i handen. Jag fick registrera mina fingeravtryck i en liten apparat, sen tittade hon igenom mina papper, ställde ett par frågor, och sedan var mitt visum "approved" - gött! Sjukt mycket lättare än jag trodde, då jag hade förväntat mig en lång intervju, ensam i ett rum utan fönster, bara jag och någon stel ambassadör. Men ack, så fel jag hade! Glad och nöjd tog jag bussen in till Sergels torg där jag hade bestämt träff med mamma och syrran. Efter det straskade vi tålmodigt omkring i regnet och tittade i lite affärer, och gick bort till Gamla stan. Runt halv två-två fick vi nog och var också genomblöta, så då ville vi bara åka hem. VIlket vi alltså gjorde. Tillbaka till Älvsjö för att hämta bilen, sen var det destination Helsingborg.
Det var rätt så skönt att komma hem, efter två långa bilfärder och två tidiga morgnar på två dagar. Slept like a baby, gjorde jag också i natt. Skönt!
Nu är i alla fall precis allt fixat inför min Los Angeles-tripp, så nu kan jag bara njuta av min väntan och stormnjuta av att skriva packlistor och att packa. Jag ÄLSKAR att skriva listor. Och att packa. Can't wait!
Men, nu ska jag hem till min alldeles egna lover boy och ha det mysigt. Har inte sett honom sen i lördags, så det ska bli riktigt skönt! :)
Later lovers! :*